
”Jag skulle vilja spela mig själv”, har Dorothy Parker sagt. Men det är inte så lätt om man inte vet vem man är. Tobias Borvin, Dan Kandell, Maria Kulle och Cecilia Borssén säger sig alla vara hon. |
upprop för människor som går över gränser – de som kommer i andra hand; invandrare, homosexuella och kvinnor – att ta plats på livets scen. Med pjäsen tvekar inte Kandell att uppmana kvinnor att alliera sig.
– Det här är mitt statement: nu får det vara slut! Dorothy Parker har kritiserats för att trivialisera kvinnan. Men det är inte rätt menar han.
– Hon var väldigt självutlämnande och skrev om sin egen sexuella frigörelse och om sina relationer till män. De fick gärna vara yngre än hon själv. Samtidigt slog hon sig fram i en mansdominerad tid då det ofta rådde illojalitet mellan kvinnor. Att man har valt musik av Broadwaykompositören Cole Porter är passande. Han var homosexuell och levde samtidigt som Parker, med samma oförmåga att förmedla vad som ansågs vara rätt sorts åsikter. 080918
TEXT & FOTO: LILL ERIKSSON
 |
Musikerna P-O Nilsson, piano, Peter Andrén, bas och Elias Källvik, gitarr tolkar Cole Porters mycket underhållande musik. |
|
MUSIKTEATER. Hon var för spydig för sitt eget bästa, som 20-talets värsta bloggare. Den amerikanska skribenten och poeten Dorothy Parker nominerades för två Academy Awards men sa alltid vad hon tyckte och hamnade snart på Hollywoods svarta lista. Hon var en tuff kvinna i en tuff värld. Hon gjorde flera självmordsförsök, men kom fram till att hon lika gärna kunde leva. ”Everything goes” och hennes andra vassa citat vävs samman med musik av den lika skarptungade Cole Porter på Helsingborgs stadsteaters foajéscen.
– Dorothy Parker behöver upptäckas på nytt, det finns ingen förebild som hon idag, säger regissören Dan Kandell som liksom samtliga skådespelare någon gång spelar den frispråkiga kvinnan. Han var en av få som klarade sig genom kritikernas sågning av Cabaret i Helsingborg för två år sedan. Nu handlar det inte om drag, utan ett

– Det finns många likheter mellan USA på 20-talet och Sverige i dag, hävdar Dan Kandell som reagerar på konservativa tendenser och att vi inte kommit längre än att vi fortfarande har "andra klassens människor". Paradoxalt nog sätts hans pjäs upp på teaterns mindre scen. |
|