STANDUP. Blixthalka och småspik från himlen kunde inte hindra stand up-publiken från det som kan visa sig vara säsongens höjdpunkt. Halmstadkomikern Peter Wahlbeck drog fullt hus igår kväll när han gästade Helsingborg, inlindat i snö och sockersött festivalskyltat à la Love&Light. Att han drar storpublik gillar han kanske inte att höra – det är just sådana personer som hamnar i hans lilla anteckningsbok.

Den färgglada lilla boken följde med Peter upp på nya runda stand up-scenen Cirkus, men den blev liggande på golvet framför publiken som därmed kunde släppa tankarna om att komikern blivit så till åren att han måste läsa manus innantill. En gammal räv som herr Wahlbeck, 36 år officiellt, på pappret nyss fyllda 46, har ett renommé som snorvalparna inte ens når upp att pinka på. Höga krav. Stora delar av publiken utstrålade en tvärsäkerhet om att nu vankas det kvalitet – förväntningar tryckte som imma på fönsterrutorna. Efter att han skruvat på sin egen mikrofon, yppat ett par ord, hade han totalt grepp om publiken.

   Robert Wells, den duktige pianisten som år efter år lockar storpublik med samma boogie woogie. Han finns med i den lilla boken. Smällfeta skåningar, muslimbögar, påven och Jonas Gardell. De finns där också. Vad han än väljer att tala om så gör han det med finess, som ingen annan. Han är grov i mun, men inte ful. Fulsnygg säger han själv – om hela sin uppenbarelse.

Vem som helst och vad som helst kan bli föremål för Peter Wahlbecks vridna tankar. De allra bästa skämten bär sig själva. De allra värsta förpackar han så snyggt att publiken vågar skratta. Många gånger är det på gränsen. Han verkar gilla det. Vår osäkerhet. Det roliga med komiker är att man inte vet var man har dem. Wahlbeck är en av de mest oberäkneliga. Det är lätt att sitta livrädd inför vad som ska komma, särskilt efter hans korta smått besatta skratt åt det egna skämtet. Skrattet kan mycket väl vara äkta. Vilken hit om han har lika roligt som vi! Eller så tillhör det showen. Han har kanske en vanlig småtrist dag på jobbet och tänker på ackumulatortanken där hemma som behöver fyllas med ved...

Så blir det en konstpaus, lite vatten att fukta strupen med. Då börjar han filosofera igen om vad som händer efter och strax innan döden. Vi måste hinna med upplevelser säger han allvarligt. Någon vet inte om hon ska skratta eller nicka medhållande. Men så hjälper Wahlbeck till: mer boogie woggie innan vi dör.

   När anförandet lider mot sitt slut berättar Wahlbeck att han måste avrunda. Det är kallt ute och det är många timmar sedan han sist la in en pinne i den där ackumulatortanken. Efteråt är vi inte klokare om vad som försiggår i hans skalle, ändå känns det som efter ett långt roligt samtal med ens bästa vän – trots att man inte sagt ett ord på en timma.

2009-02-19

TEXT & FOTO: LILL ERIKSSON