19.48 Tågperrongen i Häljarp söder om Landskrona
Så var det dags för den årliga trippen till Malmö. Jag har fyra timmar på mig – hur mycket festival hinner man med på det? På perrongen väntar jag otåligt på tåget tillsammans med ett tjugotal ungdomar, nästan bara tjejer, laddade till tänderna inför festivalfirandet, som i år blir speciellt – 25 år.
20.20 Strax framme, kungör tågföraren innan han önskar en trevlig kväll. Öresundståget har fyllts med glatt festivalfolk vid varje station fram till Malmö. I den tysta avdelningen där jag fick en plats råder partystämning – effektivt - en liten festival i sig med sång och allehanda medhavda drycker.
20.40 Framme vid Stortorget – kräftskiva med Grus i dojan som drar sista låtarna på stora scenen. Fortfarande lite värmande sol på matgästerna som nästan ätit upp allt käket.
21.05 Lyckas plöja mig fram genom långsamt spatserande festivalfirare. Tänker på söndagens skräckteater, Fyrvaktarna med blod och splatter. Möter upp med fotografen som haft en ännu mer påfrestande tur på vägen från Folkets park på andra sidan stan in till Bio Royal. Vi måste vila lite, samtidigt som vi tar tempen på scenen vid Gustav Adolfs torg där Faela spelar annorlunda stilar av musik. Vi hittar ett ledigt bord, det blir vår oas i en halvtimme.
21.30 Balkandiscodunk med Tummel drar igång medan vi får höra av våra bordsgrannar att paellan inte går att äta. ”Aldrig ätit något så äckligt”, är inget bra betyg. Den nästan orörda tallriken åker rakt i sopbingen. Vi skippar vår mat och delar upp oss, det blir rationellare så.
21.40 Inte framme vid Folkets park ännu. Mycket folk, många stånd och så lite konst som måste ses på vägen. I stråket vid Spångatan, som är tänkt att förbinda folkparken med centrum har ett nytt område vuxit fram. Arkitekten Mats Karlsson och hans medhjälpare har flätat två jättekorgar av en 2 000 meter lång dräneringsslang som lyser fint i mörkret intill containrar, plastbackar och diverse material som staplats som ”design”. "Vill du hålla mig i handen när vi går igenom tunneln?" står det på en jättebanner som hänger ovanför en av gångtunnlarna vid Stadshuset. Jag ser mig om, ingen verkar vilja hålla handen. |
21.50 Ännu inte framme vid parkscenen. Bara en låt ifrån, meddelar festivalen via ännu en banner i megaformat. En lååång instrumental låt känns det som. Jag hinner precis, innan konserten börjar - höra nån mixtra med nåt scenljud - publiken måste hålla för öronen. Inställningarna hjälpte inte, det låter förfärligt när Titiyo börja plinka på nåt som ser ut som ett leksakspiano. Tiden går men ännu lyfter hon inte blicken åt publiken – hon ser dem inte. Och de ser inte henne. Hon skyms bakom kalufsen och det är mörkt som i graven på scenen.
22.16 Titiyofansen vänjer sig vid oväsendet, kommer på hur det var tänkt att det skulle låta. Och så, första kontakten med artisten:
– Jag älskar ju Malmö..., börjar Titiyo.
Har nån sagt nåt annat?
–… jag menar det… äsch!, säger hon till publiken som varken rör en min eller utstöter nåt litet jubel.
Låtarna visar på nytänkande, hon har något eget. Nytt material radas upp. Låt efter låt. Men jag upplever det så udda att det faller med dåligt ljud.
22.40 The Embassy soundcheckar på Amiralen. Ingen bryr sig, trots att det är helt magisk stämning på det tomma dansgolvet under den enorma discokulan. Den snurrar sakta och ljusshowen blir största behållningen den här kvällen.
22.50 Fotografen möter upp vid folkparksentrén efter angenäm stund med Calaisa på Stortorget. Världens raraste dikeschef får beröm – proffsig, serviceminded och vänlig var han visst. Vi firar med öl och varmkorv på folkparkens fullbelagda servering. Korven smakar varmvatten men piffas till med mycket senap. Drickat svepes. Erfarenhet har visat att promenaden tillbaka till tåget tar minst en halvtimme. En sann festivalvän passerar också via en gräddbullsförsäljare. Min står i ett stånd med så starka lampor att småflugor attackerar både försäljare och bullar. Lådorna kommer snart vara täckta av krypen. Jag tar två.
23.38 Vi hann. Festivaldagens sista tåg värmer upp. Biljetterna måste visas i fållan utanför tåget. Vi går förbi tågets bakersta vagnar som är knökade med överförfriskade resenärer. De främsta vagnarna är för bara oss, flugorna och gräddbullarna.
LILL ERIKSSON |
