När proffsen får bestämma
KONSERT. Håret är bakåtslickat och västen är svettig. Dave Gahan i Depeche Mode har sett likadan ut i 30 år. Ja, förutom skäggstubben då kanske. Vi var några som såg bandet på Akademiska föreningen i Lund i början av 1980-talet. Dave vippar med sina höfter precis som då. Något år efter var det desto fler som fattade galoppen på Olympen i samma stad. Nu känns enorma Malmö arena pjuttigt i sammanhanget. Och då nyttjas i princip så mycket som går av ishallen.
Ändå känns det mer intimt än när Depeche spelade på Parken i Köpenhamn för ett par år sedan. Alltså full kontakt med publiken, även högst upp på läktarna i taket. Ljudet är bättre, minimalt med skrän och mer skönt fladdrande i byxbenen under basgången. Den här gången är det sparsmakat, enkelt och sublimt. Scenen är rensad. Inga konstnärliga installationer, inga doa-tjejer, inga rymdskepp till syntar. Bara Dave och hans kompisar. Och hans höfter.
Första låtarna som Depeche spelar i Malmö är från nya plattan. Lika bra att få dem överstökade. Så att man raskt kan gå över till det som alla kommit för. Störst gensvar får ”Enjoy the silence”, med allsång i hela arenan. Många går till jobbet hesa idag. Coolast visuellt är samma låt där Depeche Mode agerar austronauter på den stora bildskärmen i bakgrunden. Borta är de enerverande filmerna med 2 000 bilder i sekunden. Här kan ögat lugnt vila på gruppen iklädd söta små vita rymddräkter, med stora feta hjälmar på huvudet, som framträder ännu mer tack vare den välvda utstickande delen mitt på filmduken. Liknande effekt är det i ”World in my eyes” - en korp sitter och tittar på publiken med ett förstorat jätteöga.
Depeche framför de här låtarna för 111:e gången nånting. I år. Fatta hur less man måste vara av ältandet. Om man inte behöver göra det för pengar. Varför gör man det då? Det måste handla om kärlek. Visst går det lite på rutin ibland. Men det gör det i de bästa äktenskap. Som när Dave äntrar Malmöscenen och fullständigt ignorerar publikens välkomnande vrål. Det är viktigare att morsa på en av scenarbetarna. Och när han inte hör vad det är frågan om går lite tid till av publikens heligaste stund.
Men det är snart bortglömt. Sen bjuder gruppen på 200 graders värme och intensitet, som om det vore nån av de där tjugo första gångerna på scenen. Publiken får till och med uppleva en total nedsläckning av scenen. Någon råkar fibbla och låten måste köras om från början. Det känns mänskligt och på riktigt och som förr i tiden. Fast helt annorlunda förstås. Det låter inte likadant. Det är artisternas lilla oas av rörelsefrihet och kreativitet för att stå ut. De tvingas kanske sjunga samma gamla låtar om och om igen, men dessa har fått ruffigare kostymer och ett råare sound. Trots att många nog hellre hade uppskattat vissa mjuka och fina originalversioner...
Som variation till det tuffa, rycker Martin Gore in och sjunger känslosamma toner, utdragna till max, i balladerna. Män i 45-årsåldern sjunger med och håller ut så länge de orkar. Tjejerna undrar när Dave ska komma in igen. Han dansar som en gud, visar magen och hanterar mickstället som om han gått i skola hos Lena PH. Närbilderna avslöjar slitna ansiktsuttryck, trots det pojkaktiga uppförandet på scenen. |
I publiken är det lika rynkigt, så när som några ungdomar som spökat ut sig så som vi andra gjorde en gång, i svarta rockar, kedjor och fräsiga frisyrer. Det är som att gå på skolans disco igen – tänk att få dansa och sjunga med Dave Gahan och hans vänner.
2010-01-26
LILL ERIKSSON
Efter inropet, fick publiken vänta några låtar till, tills finalen med Personal Jesus. Rejält gitarrsolo och så mycket headbang att även hårdrockarna kände sig som hemma. FOTO: MARIE ÖHGREN
FOTO: MARIE ÖHGREN |
– för nöjes skull
