Statister från Lund

Därefter kommer de lokala statisterna in. Från Lund är det Siri Persson, Ami Nilsson, Kerstin Hansson och Agneta Waldt som får röra sig i klungan bakom och ibland tillsammans med dansarna. Till en början ska de långsamt tätt ihop backa ut från scenen. Det är då, i takt med att aktiviteten ökar på scen som oljudet accelererar i högtalarna. Tre av dansarna utför monotona nervösa rörelser till den minst sagt störiga musiken. Stressen blir påtaglig. De kan helt enkelt inte vara stilla.

   Det är fullsatt i salongen, några äldre damer håller för sina öron. Andra tittar frågande på varandra.

Kaos på scen

Snart kommer två av dansarna till någon slags ro och kör långsamt huvudet i väggen, lakansväven. Det uppstår ett naturligt läge för dansarna att börja ”dansa” nu. Så hade det kanske varit i en föreställning med klassisk dans, istället utförs här svårslagna dansrörelser som till exempel spagatgången tvärs över scenen. Statisterna kryper fram på ett masklikt sätt och några av dansarna står på huvudet innan de fastnar med ansiktet i den förargliga väggen igen.

   Då fastnar min blick på filmen som visas på ena duken, en gubbe som dansar längs en öde väg. Det är vägen som koreograferna Petter Jacobsson och Thomas Caley hittade under en bilresa runt USA. Det är där samhället Paradise finns på riktigt, nära vattnet i Michigan. Snart visas vattnet upp och ned och på scenen blir det också allt mer oreda. Alla rantar hit och dit. Ingen verkar veta var de är på väg. Samtidigt blir oljudet kompakt, det låter som en kraftig störning på radion, fast utan den variation som en sådan faktiskt bjuder. Röran för tankarna till vild improvisation, men det här är väl genomtänkt. Ingen skulle komma på tanken att krocka och på given signal står dansarna i en diagonal linje, plötsligt är det ordning i kaoset.

Nytt angrepp

Efter ett tag tvingas jag släppa taget, dansen och det mässande oljudet försätter åskådarna i ett nästan meditativt tillstånd. Tills allt upphör. Oljudet har försvunnit, dansarna och statisterna ligger platt på golvet och flåsar. Allt är stilla. Bara några nervösa ryckningar, som från en sprattlande fisk, stör friden. Här skulle det kunna sluta, men det gör det inte. Föreställningen fortsätter.    Koreograferna ville skapa en film- och dansföreställning om människors föreställningar, förväntningar och sökande efter lyckan. Om det underbara som ska hända, senare när vi kommit lite längre, när vi hittat fram. Paradise? är en tankeväckande föreställning, som från en annan vinkel angriper det uttjatade temat om att vi stressar för mycket och att vi måste leva i nuet. Åskådaren är försvarslös, måste ta till sig och vakna upp från hetsen. Med tanke på diskussionerna i foajén efter den en timme långa föreställningen var det få som oberörda lämnade teatern igår kväll. Så paradissökarna har lyckats – de är hemma. Blod, svett och allt slit har gett utdelning vid första försöket. 080206

LILL ERIKSSON