Dödsdansen är inte död

Före detta kärlekspar spelar mot varandra i äktenskapsdrama

DRAMA. Vad är det med pjäsen Dödsdansen som gör den så otursbringande? På påskafton drabbades skådespelaren Lasse Brandeby av dubbla hjärnblödningar och så Kenneth Milldoff som fick en stroke precis innan premiären i en helt annan uppsättning på Malmö stadsteater. Mycket obehagligt för den vidskeplige. Nästan lika skrämmande och sorglig är den ruttna relationen i Strindbergs äktenskapsdrama, eller existentiella drama som dramaturgen Stellan Larsson också vill benämna pjäsen. Detta är en mardröm med både verklighet och spökeri.

Mångfasetterad premiär

För den nyinsatte huvudrollsinnehavaren Dag Norgård, som ersätter Milldoff, blir det en premiär ur flera aspekter om en vecka. Då har Dödsdansen premiär på Intiman och då står han på scen för första gången på 28 år, sist han mötte publiken var i en genomskinlig grön klänning i ”En midsommarnattsdröm” på Skånska Teatern i Landskrona 1980. Det är också första gången som Norgård spelar något av Strindberg, men för honom som dramatiker, regissör och pedagog är författaren knappast obekant.

Ej heller ämnet är nytt. Hans rollfigur, Edgar den dödssjuke kaptenen, firar silverbröllop med sin fru Alice (Chatarina Larsson), men äktenskapet har förvandlats till ett fängelse. Och när kusinen Kurt kommer på besök från Amerika väller all bitterhet fram.

   – Man känner igen sig, uppbrottet och separationsprocessen när man har svårt att komma till skott, det bästa är kanske att gå isär tidigare, säger Dag Norgård som förutom arbetet med Chatarina Larsson också har delat ett gemensamt liv privat. De känner varandra väl och har arbetat tillsammans hela livet, även hon vid Skånska Teatern och eftersom de har samma teatersyn kändes det inte konstigt att tacka ja till rollen.

   – Det är fest varje dag, väldigt roligt och spännande, säger han trots att han nu får ägna helger och alla tågresor till och från hemmet i Österlen åt att hårdplugga repliker.

Mer med Chatarina

Innan han återupptog skådespeleriet, som han inte anser sig vara riktigt färdig med, har han bland annat undervisat på teaterhögskolorna i Malmö och Stockholm och i ett musikalestetiskt program som han var initiativtagare till på Österlengymnasiet i Simrishamn. Men barn- och ungdomsteatern Scen Österlen som han drog igång och var konstnärlig ledare för lämnade han för drygt ett år sedan.

   – Det blev för mycket. Teatern bodde ju hos mig, men den har fått flytta ut nu.

Men han är inte färdig med skådespeleriet själv. Varför har du inte gjort det förrän nu?

   – När jag har fått frågan har jag varit engagerad i annat, så det har inte passat. Men jag har haft dörren öppen, säger Dag Norgård som nu ser rampfebern som den största utmaningen.

   – Jag behöver träna på mötet med publiken, det är nervöst och jag kan lätt bli distraherad, till exempel om nån andas, säger han och skrattar. Nästa säsong arbetar han med Chatarina Larsson i Malmö igen: då i den tryggare rollen som regissör, i uppsättningen av ”Oda - Saatans kvinna”. Dessförinnan får han ta order av sin före detta elev, regissören Pontus Plænge som med Dödsdansen gästar Malmö stadsteater för första gången. Inte en enda gång säger sig Norgård ha trillat tillbaka i regissörsjobbet.

   – Det har gått strålande, Pontus sköter sig, låter omdömmet från den stolte läraren. 080403

TEXT & FOTO: LILL ERIKSSON