FOTO: BRINKHOFF/MÖGENBURG

Högt på Mamma Mia-premiär

Högt tempo, hög kvalitet, högt i tak och hög volym när ABBA-musikalen fick premiär i Malmö under lördagskvällen.

PREMIÄR. Det är den tre år gamla turnerande uppsättningen av Björn och Bennys Mamma Mia! som just nu visas för invånarna i Öresundsregionen. Den framförs på engelska, med de flesta ABBA-låtarna representerade. Handlingen är naturligtvis den klassiska, en grekisk ö, mor, dotter och tre möjliga pappor. Den som sett filmen känner väl igen sig och den som sett musikalen på annan ort, får uppleva en näst intill exakt repris.

Premiären av Mamma Mia i Malmö bjöd inte heller på några överraskningar, utan genomfördes som alltid med högkvalitativ show där ingenting lämnas åt slumpen. Superb ensemble, bland andra Haley Flaherty i rollen som dottern och Carolanne Weidle som mamman, proffsiga musiker och ett välsmort arrangemang. Den kräsne kan man tycka att en stor levande orkester, med åtminstone en trummis hör till en rockmusikal av denna dignitet. Istället har Björn och Benny valt ett modernare och mer turnéeffektivt koncept för att presentera sin högklassiga musik. Visserligen spelar ett par livs levande musiker på elgitarr och bas, men resterande fyra personer i diket plockar fram de karaktäristiska ljuden vi älskar att höra från datoriserade trummaskiner, synthar och keyboards.

Endast en tredjedel av nya arenan i Hyllie togs i anspråk, då scenen byggts för att skapa bästa möjliga kontakt med publiken. Men det blev ändå svårt för de på översta sektionerna att se artisterna nere på scenen. Faktum är att det stupar ganska rejält, den hårt lutande vinkeln passar troligen luttrade ishockeyfans bättre än musikalälskande pensionärer. Några uttalade sin höjdrädsla, andra kunde inte låta bli att undra varför en del av platserna längre ned i arenan gapade tomma. En del var dock väl förberedda och hade packat ned teaterkikaren i aftonväskan. Övriga fick nöja sig med att se dansen och gesterna hos små figurer 22 meter längre ned. Det gjorde att små humoristiska inslag som till exempel skådespelarnas minspel inte kunde uppfattas av stora delar av publiken.

- Det gör inget att vi inte ser nåt, det är ju för musiken vi kommer, lät det dock optimistiskt på platsen bara några rader från arenataket.

Musiken presenterades på bästa sätt, med stor variation som i ensemblens nästan viskande ”money money money”, tätt följt av instrumental råstyrka. Att alla sjunger rent och med sådan säkerhet som i Mamma Mia är en befrielse och de snabba skiftningarna ger ett mycket angenämt tempo och innehåll under den nästan tre timmar långa kvällen i arenan. Det här är ett välsmort maskineri i sådan perfektion att jag nästan undrar om det är på riktigt. Publiken försöker göra det till något symbiost med klapp och allsång i varenda låt, men det finns inte utrymme för improvisation eller ens ett inrop efter stående ovationer.

Till och med scenografarbetarna utför sina arbetsuppgifter som små robotar – allt går snabbt och rutinmässigt, automatiserat, precis som på film. Därför är det nästan en fröjd att upptäcka att ljudteknikern har råkat ställa ljudvolymen på max i precis alla scener. Med all denna teknik och med så många föreställningar i bagaget bör denne snart finna en balans där kommande gäster slipper elgitarraren skärandes genom ben och märg. Den ringer fortfarande i mina öron, som ett minne av en annars fantastisk upplevelse.

LILL ERIKSSON