Förtrollad av Fantomen för snart 100:e gången

En del evenemang förändrar människors liv. Vissa upplevelser kan bli till ett gift – som musikalen Phantom of the Opera.

MUSIKAL. Det finns en danska som har sett den elva gånger. Men det slår norska Janne Arnesen lätt med sina 26 fantomenbesök. Värst i ligan är dock Josefine Sjöqvist i Skåne som har sett musikalen 96 gånger. Vi har träffat henne hemma i Helsingborg.

Män spökar ut sig

Phantom of the Opera verkar vara främst tjejernas musikal. Den har romantik, dramatik, spänning och mystik.

    – Men det finns några män också bland de mest hängivna fansen. Några av dem sminkar sig och maskerar sig som Fantomen, berättar Josefine Sjöqvist som själv tillhör de mest trollbundna fansen. Hemma i lägenheten har hon sparat allt, naturligtvis även biljetterna, sedan första besöket i London den 18 juli 1988. Föräldrarna ville se musikalen, men 13-åriga Josefine ville hellre se Chess. Den har hon fortfarande inte sett.

Beroendeframkallande

Istället blev det ytterligare ett fantomenbesök i London året därpå och samma år såg hon föreställningen i Stockholm. När nu den hundrade föreställningen närmar sig är suget minst lika stort som tidigare. När man sett musikalen så där 20 gånger – börjar man inte kunna den då? Känns det aldrig tjatigt?

    – Oh nej, det kan komma nya saker när som helst. Det är ju människor som framför den och gör egna tolkningar. Men, jag kan väl inte påstå att jag kan skilja på alla föreställningarna jag sett. Det är den speciella känslan när ljuset släcks i salongen, publiken tystnar och förväntan i luften späds på av de första tonerna i Andrew Lloyd Webbers musik som lockar Josefine Sjöqvist till teaterhus världen över. För henne är Fantomen beroendeframkallande.

    – Det är mycket känslor. 1800-talskänslor. Det känns som om jag verkligen kommer dit, försöker Josefine förklara som är mest svag för musikalens mörkare partier och slutscenen. Förutom i London och Stockholm har hon sett The Phantom of the Opera i Hamburg, Köpenhamn, New York, San Fransisco och

”...jag kan inte se att den skulle vara sann...”

Tokyo. Man skulle kunna tro att det är det första besöket i London som gjort starkast intryck på henne, men så är det inte.

    – Nej, jag minns inte så mycket av den föreställningen. Däremot var den sista i Stockholm speciell. Det kändes så vemodigt och sorgligt att den inte skulle gå där mer.

Syr kostymkopior

Inför den föreställningen fick hon och väninnan Gunilla Edlund frågan från påklädaren på teatern om de skulle sy upp och klä sig i rollkaraktären Christines brudklänning. Vid teatern har de nämligen gjort sig kända också som duktiga sömmerskor som syr kopior av kostymerna ur föreställningen.

    – Han blev jättebesviken när jag sa att vi inte skulle ha något speciellt på oss. Genom sin förkärlek till musikalen har Josefine lärt sig sy avancerade dräkter med brodyr, glitter och massor av paljetter.

    – Vi hade inte råd med pärlor men behövde 5 000, så vi gjorde egna av lera som vi målade i silver. I brist på material broderade de också egna stjärnor som täcker hela nederdelen av klänningen. När de bar kreationerna under en av föreställningarna i Stockholm var det någon som frågade om de tillhörde baletten. Runt om i världen finns gelikar som gör likadant. Men de som har sett Fantomen 200 och även 300 gånger tillhör inte skaran som syr kostymkopior.

    – Jag tror det finns ungefär tio blå wishingklänningar. Det är mest tjejer men även killar som syr. En tjej från Nya Zeeland hälsade på mig och hittade tyget hon sökt länge efter hos Jysk! Även i Hamburg har väninnorna gjort storslagen entré, efter att ha sovit med spolar i håret och sedan äntrat teaterfoajén iförda en likadan klänning som Christine bär i andra aktens maskeradscen. Det väckte till och med reaktioner bland kostympersonalen där, som genast ville jämföra klänningarna. Då på 90-talet fanns inget Internet och knappt några bilder att gå efter.

    – Vi kollade i programmet och Gunilla ritade upp mönster efter bilderna där. En viss konkurrens kanske upplevs mellan de mest hängivna – vem som kan mest och vem som har sett Fantomen flest gånger. Så är det inte mellan Josefine och hennes väninna.

    – Nej, vi tävlar inte. Jag har bara haft flera möjligheter att se den, skrattar Josefine som kan hålla med om att det är lite galet att intresset har hållit i sig så länge som 20 år. Fanatiker vill hon dock inte kalla sig.

    – Nej, då gillar man bara en sak. Jag har ju andra intressen också och jag ser många olika musikaler, inte bara Fantomen.

Har allt för en verklighetsflykt

Hobbyn är dyr och ganska tidskrävande, men har gett mer än bara musik och vackra upplevelser.

    – Jag har lärt mig massor. När jag var tonåring översatte jag det engelska librettot för att förstå vad dom sjöng. Det gav en femma i engelska. Och så har jag fått resvana och lärt mig modehistoria, berättar Josefine Sjöqvist som är särskilt intresserad av 1700- till 1900-talshistoria. Vad är det då som gör just Fantomen så speciell? Gaston Lerouxs bok blev ingen vidare succé, men för Josefine är den ursprunget och föreställningen en bra version av den.

    – Det är en romantisk och spännande berättelse. Den har allt man kan önska sig när det gäller verklighetsflykt. Dessutom innehåller den en massa spökerier som Fantomens gäckande skugga på fonden och hans elaka skratt som studsar runt salongen när det blir paus, vilket är kul. Och så är det väldigt vackert, säger Josefine och får något drömmande i blicken.

    Alla produktioner är i princip likadana, det är bara i Polen och Ungern som man har gjort egna uppsättningar. Josefine har inte sett någon av dessa – än… Den i Ungern har fått bra recensioner av fansen men tidigare har det varit svårt att köpa biljetter om man inte talar språket.

    – Jag föredrar den klassiska uppsättningen, varför mixtra med något som fungerar så bra? Samtidigt ska det bli kul att se nya tolkningar.

Att Fantomen nu går några mil från Sjöqvists hem, i Köpenhamn, är förstås enormt roligt.

    – Där har man alltid gjort den väldigt bra. Även där finns nya detaljer att upptäcka, i exempelvis skjutscenen mot loge fem.

    – Jag har aldrig tidigare sett att direktörerna i musikalen gått så långt med ett skämt. När man har sett samma musikal uppemot 100 gånger har man sett det bästa, men också stött på mindre lyckade prestationer.

    – På 90-talet såg jag en väldigt märklig tolkning av Fantomen i London. Skådepelaren hade ett underligt rörelsemönster som gjorde att jag nästan började skratta.

    Nu väntar en ny klänning på att sys färdigt. Den egna fantomen-hemsidan har Josefine lagt på is, men diskussionerna på nätet och forskningen om allt som rör originalboken, musikalen, filmen – ja, allt som har med Fantomen att göra – fortsätter. Till sist, är det en sann historia som författaren säger att Fantomen är?

    – Nej, jag kan inte se att den skulle vara sann. Leroux har kokat ihop flera olika element och det finns ledtrådar som stämmer, men också ledtrådar som inte leder någon vart, säger Josefine. Enligt henne var takkronan som faller ned egentligen ”bara” en motvikt som lossnade i samband med en brand 1896 och dödade en kvinna på översta balkongen. Josefine Sjöqvist har grävt om det mesta i historien:

    – Den kvinnliga huvudpersonen Christine Daaé är modellerad efter den svenska operasångerskan Christina Nilsson. De har samma bakgrundshistoria, röst och utseende stämmer också. Men Christina Nilsson var nästan 40 år vid den tiden som boken utspelar sig och hon sjöng aldrig på Parisoperan. Och det finns ingen uppgift om att hon någonsin träffade på Operaspöket.

2009-02-17

LILL ERIKSSON

Vem i hela Norden har sett Fantomen flest gånger? Är Josefine Nordens mest hängivna fan och har hon nordiskt rekord i antalet sedda Fantomen-föreställningar? Skriv till redaktionen!