SLOTTSKONSERT. Föraren i bilen intill oss hann inte mer än att stiga ur bilen på Sofieros evenemangsparkering innan han fylld av optimism deklarerade:

     – Det ska bli bättre närsomhelst. Han syftade på vädret som på onsdagen inte alls följt SMHI:s rekommendationer. Den stora dagen med Malena Ernmans utomhuskonsert i slottsparken på Sofiero i Helsingborg skulle enligt prognosen inledas med moln, för att till lunch övergå till växlande molnlighet som sedan skulle spricka upp till ett perfekt solsken. Inget snack om regn. Den föregående konsertpicknicken fick flyttas till fordonet, ty hela vägen till Helsingborg öste regnet ned, över himlen låg ett jämntjockt grått lock – ingen tillstymmelse till ljusning i någon riktning. En halvtimme innan Ernman ska gå på scen hade det slutat regna, men det rann fortfarande vatten från presenningarna som lagts ut över den känsligaste tekniken. De som köpt en platsbiljett fick en liten vattenpöl i gropen på den grå klappstolen på köpet. Några få grupper med heltäckande klädsel torkade sina brödbitar i matkorgarna under träden i slottsparken. Någon tittade avundsjukt in under scengolvet där en scenarbetare hade hittat en bekväm tillflykt i en hängmatta.

Men så händer något. I takt med att symfoniettan från Stockholm finner sig till rätta på sina platser uppe på scenen ljusnar det vid horisonten mot Danmark. Sen går det snabbt. Orkestern exploderar. Sol. Lite blå himmel. Och så Malenas entré. Hon har något som kan få högre makter på andra tankar. Det kvittar om det är Rossinis, Griegs eller poppigare musik av Alexander Bard och Fredrik Kempe, som passerar hennes strupe. Hon sjunger opera i slitna jeans och rufsfrisyr, hon gör en moonwalk. Och som vanligt håller det hög klass.

     Konserterna i Göteborg och Stockholm ställdes in eftersom det inte hade sålts tillräckligt med biljetter. I Skåne har hon sålt riktigt bra. Där fanns också föräldrarna med i publiken.

     – I Helsingborg är publiken mycket vackrare än i Stockholm, inleder Malena. Och roligare är den också, kommer det lite senare.

     – Vad ni än har hört så älskar jag Henke Larsson, ursäktar hon tidigare fadäser och skyller på maken Svante Thunberg som under kvällen också får vara med på ett hörn, långt bort bakom doatjejerna. Malenas raka kärleksförklaring till den skånska publiken överträffas dock av sången som hon bjuder på. Helt ny musik, elektronisk, poppig åt Sarah Brightman-hållet. Och av Hugo Alvén, Puccini och hennes paradnummer Bizets L'amour est un oiseau rebelle ur Carmen. Det är helt äkta, inget man skojar bort. Därefter är det lätt att bestämma dejt med alla i publiken vid signeringsbordet där hennes nya dubbel-cd säljs efter konserten.

     Malena Ernman tar alla i publiken med sin egen storm, små töser, medelålders par och gamla gubbar och tanter. Och till spexet på scen som Erman utvecklat ännu mer det sista året hittar de alla möjliga förklaringar. För det behövs fortfarande sådana. Malena vänder publiken ryggen och kliar sig i rumpan. Länge.

     – Så kan inte vem som helst göra. Hon är en väldigt duktig sångerska. Det hade aldrig funkat annars, skrattar den äldre mannen vid min sida. Opera kan vara roligt. Tack för det Malena.
2009-07-23

TEXT & FOTO: LILL ERIKSSON