Tom Jones äger

KONSERT. 20-åriga brittiska stjärnskottet Florence Rawlings fyllde år när hon och hennes band spelade attitydfylld soul i Malmö arena på lördagen. Ingen dålig födelsedagspresent att ännu en kväll agera förband till Tom Jones. Som 13-åring kontaktade hon skivbolagsmogulen Mike Batt, och sex år senare hade hon ett kontrakt om fem album.

Rawlings började sjunga ett par minuter innan utsatt tid. Fortfarande strömmade folk in i den mörklagda arenan. Dels hade hon detta faktum emot sig, men hon lyckades inte heller senare värma upp publiken med det konstiga låtval som gjorts inför showen. Inledande med Tina Turners ”Just a fool in love” och sista upptempolåten ”You can’t catch me” var väl okej trots det ilskna tjutet av rundgång i slutet. Men resten kändes som en enda lång seg transportsträcka som aldrig skulle ta slut.

Under hela framträdandet och det dryga scenskiftet med fullt strålkastarsken som helt dödade eventuellt uppbyggd stämning ägnade sig publiken åt allmänt stök på läktarna. Aldrig har det varit så svårt att hitta sin plats. Folk traskar upp för trappor, ned för trappor. Sitter ni här? Men det är ju vår plats. Och så vidare. Många hade ägnat allt för lång tid i baren och när man väl satt sig var det dags för nya besök dit och till toaletterna eftersom ingenting hände framme på scenen. Publiken försökte klappa in huvudpersonen flera gånger, men ljuset tonades inte ner.

Först 65 minuter efter evenemangets början blir det svart och blinkande neonskyltar tänds i bakgrunden. Publiken ylar. Sir Tom Jones inleder med Bonos ”Sugar Daddy” – om ”ju äldre jag blir, desto bättre blir det” och ”den här sången har jag sjungit sedan innan du var född”. Det känns rätt direkt. Han är gråhårig och ögonen hänger lite. Han rör sig lite stelt. Låten är från nya plattan ”24 hours” som handlar lite om detta och där han själv varit med och skrivit materialet.

Med sig till Skåne har 69-årige Tom Jones en trehövdad blåssektion, två på klaviatur, gitarr, bas, trummis och en doaduo. En snygg ljusshow, men annars ganska enkelt på scenen. Inga dansare eller en massa glitter och fyrverkerier. Med andra låten ”Give a little love” klarar sig Tom Jones utan allt sådant. Showen kommer igång redan med första låten. Damen bakom sparkar av sig skorna och viftar med den bara foten brevid mitt huvud, i takt till musiken. Det kunde varit riktigt störigt, men då spelar orkestern det välkända James Bond-temat som inledning till Tom Jones ”Thunderball”. Han bär en lila skjorta som matchar de kulöra lamporna och en svartgrå sidenkostym. På ena fingert sitter en fet guldring.

Han är reserverad och bjuder inte fansen på några djupare konversationer. Men säger i alla fall till Öresundsborna att ”it’s great to be here in Malmö”. Han berättar lite om sitt jobb sist i stan med inspelningen av skivan ”Reload” där Nina Persson och The Cardigans medverkade. Hon får inte göra duetten ”Burning Down the House” med honom den här gången utan doasångerskan Abbey Osmond gör tillsammans med Tom en variant som tas emot halvtamt av publiken.

      – Vi har inte gjort låten på länge, men övade i eftermiddags och det funkade, säger Tom som minns inspelningen som igår.

Det avverkas sköna lättsmälta låtar med Tom Jones karaktäristiska konstpauser och mörka ”yeah”. Han lyfter på ögonbrynen och publiken vrålar. Han tackar artigt mellan varje låt. Efter att ha avverkat en radiohit från nya plattan kommer så de första tonerna av hiten från 1968 – ”Delilah” – och publiken vrålar igen. Det gungar i stolsraderna och arenan kan liknas vid en stor oktoberfest. Till och med de unga i publiken som förirrat sig hit sjunger med. Flaggor vajar. Tom Jones ger sig på några av sina typiska danssteg, alltså att vända publiken ryggen och hoppa med rumpan mot publiken. Publiken är i extas. Stampar med fötterna i golvet och vrålar igen. ”Oh yeah?” frågar Tom Jones och torkar svetten från pannan.

Så kommer nästa hit ”Mama Told Me Not to Come” som han gjort med walesiska rockbandet Stereophonics och håller ut tonerna som ligger så säkert där de ska. Efteråt frågar Tom Jones om vi har det bra tillsammans. ”Jaaaa”, ropar publiken och Tom svarar med en funkig soullåt. Han klappar ett par gånger, sen klappar alla. En gammal synt ackompanjerar Toms mest förekommande ord: lips, sexual och love. Efter en stund står han ensam på scenen i mörkret, det mullrar så högt att man undrar om det verkligen ska låta så. Han sjunger nya låten 24 Hours ”this fate is all mine, darkness is fading out, and so is my time”.

Han hinner inte vänta på att applåderna ska klinga ut. Utan fortsätter med ”I'll Never Fall In Love Again” från 1967. Tom Jones får oss att tänka på brustna hjärtan och olycklig kärlek. Han suckar och darrar på rösten. Efteråt vrålar publiken igen och stampar i golvet.

      – Jag var 27 år när jag spelade in den, berättar Tom Jones innan han tar några klunkar vatten. Sen vill han pigga upp med lite country och då ska det vara som förr hemma på puben i Wales med enbart rytmsektionen.

      – Det var allt jag hade då, fortsätter han och konstaterar nöjt att han slipper spela gitarr själv nuförtiden.

Det blir några lugna låtar, bland annat hans mest framgångsrika singel i Storbritannien ”Green Green Grass of Home” från 1966. Den uppskattas även av Skandinaverna. Ja... publiken vrålar. Så mycket att Tom Jones verkar bli lite förvånad. Han ställer snabbt om till den ännu äldre låten ”What's New Pussycat?" och raderna gungar igen. Tjuren från Wales dansar fram snabbt över scenen till musiken som blivit lite tivoliinspirerad. Han sprallar med benen och byter till nästa sång.

Trosor flyger upp vid hans fötter när Tom Jones sjunger sin största USA-hit ”She's A Lady”. Publiken tilläts detta efter säkerhetsrutin med kontroll av samtliga handväskor vid entrén. Tom hoppar bredbent framåt på scenen och folk dansar på läktarna. Och vrålar, när han kastar av sin kavaj med ett skratt. När Tom i låten ”You Can Leave Your Hat On” kommer till partiet ”turn on the light” riktas allt ljus på publiken. Han avslutar tvärsäkert med orden ”I know what love is”.

Låten ”If I Only Knew” får unga tjejer i publiken på parkett att börja dansa. De slutar inte förrän konserten är över. Nu är det Tom som vrålar - som James Brown. Hans skjorta är blöt av svett. ”Stoned in love” verkar han sjunga playback, eller så används alldeles för mycket effekter. Det låter inte alls som han. Han försvinner ut för en paus och showen fortsätter instrumentalt, med några elektroniska partier och eldflammor i bildspelet. Det är bara de unga i församlingen som förstår sig på det där. De stora massorna tar också paus i stolarna.

Tom Jones kommer in med en ny blå skjorta och gör en tilltuffad version av ”Sex Bomb”. Han har tonat ned på sexigheten rejält och det är mest ösigt. Men det flyger upp fler trosor i alla fall. Han välsignar dem men tar dem inte med sig hem. Efter låten frågar han fem gånger ”Oh yeah?”. Dags för nästa hit. ”It’s Not Unusual” får tanterna att mysa och breda leenden sprids över deras ansikten. Några höftrörelser och de är sålda. Trots den lilla kulmagen under hans skjorta. Han spinner mörkt som en katt och alla reser sig. Det har gått en och en halv timme och han ska ropas in på nytt. Orkestern får köra introt två gånger, publiken står fortfarande upp och applåderar eller dansar, då kommer han in och sjunger ”Kiss”. Efter det är det inte så konstigt att så många sjunger med i ”Take me back to the party”. Halv elva har Tom Jones gjort sitt. Han och ensemblen bugar, tackar för sig och går ut. Publiken vrålar en sista gång - Tom Jones äger.

2009-09-27

LILL ERIKSSON

Inga bilder? eventnews fick ackreditering, men valde att inte ta några bilder från konserten med Tom Jones. Varför kan du läsa om i Journalistens nätupplaga.