Wahlbeck sängliggande psykolog i påsk

INTERVJU. Hans vanliga publik kanske rynkar pannan, men en sak som Peter Wahlbeck vill säga sina fans just nu, det är att ta sig till stadsteatern i Helsingborg. Där visar han sin skådespelartalang på stora scenen i drygt två timmar.

     – Jag lovar på heder och samvete att detta är mycket, mycket speciellt, säger han i en intervju med eventnews.

Han och sju andra skådespelare från teatern spelar farsen Duvorna, regisserad av Alexander Öberg. Den handlar om psykologen Doktor Asendorf – spelad av Peter – som försöker lösa patienternas problem genom att hoppa i säng med dem.

Hallå där, Peter!

Hur roligt har ni haft under repetitionerna?

     – Jättekul, ärligt, faktiskt väldigt kul och högt i tak ensemblem är roliga och smarta. Dom har alla hjälpt mig med knep och råd. Jag som är så ringrostig i denna form.

Vad är roligast att göra – teater eller ståupp?

     – Det är nästa samma sak fast ändå helt olika. Man träffar en publik på olika sätt. Ståupp är nästan teater fast mer fritt. Teater är mer vetenskap. Teater är mer av allt och litterärt på ett annat sätt. Teater är svårare och djupare och mer exakt. Men samtidig gäller samma lagar som koncentration och utspel, utstrålning och att övertyga publiken.

Vad gillar du hos din karaktär psykologen Doktor Asendorf?

     – Att han är så naiv och lever i nuet och att han är en kvacksalvare som övertygar, en glidare och smitare som lyckas komma undan. En snackepelle som lyckas luras, men han är ändå känslig. 

Vilka funderingar har du själv haft kring människans psyke?

     – Oj, herregud... Tjae, att människan är mer än vad vi tror. Vi är mer känslovarelser än dom flesta erkänner. Vi är i grunden oerhört känsliga. Vi blir lätt sårade och tänker väldigt mycket. Tankeverksamheten hos oss är enorm. Vi tänker mycket och tanke det är egentligen ande. Och ande är evigt. Tanken speglar beteendet. Och skådespelarjobbet går ut på att gestalta en karaktärs inre tankar med kroppen och ansiktet.

Hur tror du föreställningen Duvorna kommer att tas emot?

     – Mycket bra därför allt är så annorlunda teater. Den knäppa och roliga pjäsen och den vackra scenografin. Och den vackra ljussättningen. Allt är så läckert och vi spelar liksom teater i teatern. Det  är svårt att beskriva, men vi gör en annorlunda grej kan jag lova.

När var du själv senast på teater och vad såg du?

     – I Stockholm på Dramaten och jag såg en Strindbergspjäs. Påsk heter den (nypremiär 2001, red. anm.) Den var bra.
Det var tidstypiska kläder och allt var rätt. Det var som att gå på ett levande museeum och det ska det vara med sådan teater.
Det var liksom som att besöka ett slags museum. Fast levande. En slags kulturhistoria liksom. Strindberg på Dramaten, ja du hör själv.

Varför går inte nordvästskåningarna mer på Helsingborgs stadsteater än vad de gör?

     – Jag tror mest det handlar om att Helsingborgarna är bortskämda med kultur. Staden har Dunkers kulturhus och ett stort konserthus och närheten till Danmark och Malmö.
Sedan ett bra fotbollslag och nära till allt. Stadsteatern har slarvat med sin marknadsföring. För att synas i detta "allt " måste man vara mer framåt. Det finns alla förutsättningar att lyckas göra enorm succé eftersom teatern har sådan bra personal och stora möjligheter. Teatern måste sätta upp stora familjeföreställningar som gör folk glada. 

Hur hade du själv varit som teaterchef?

     – Jag hade varit mycket bra. Bra för personalen och allt hade levt upp. Glädjen hade segrat. Och skrattet hade tagit över i 10 år. Sedan hade jag skilt på det ekonomiska från det konstnärliga och inte ägnat tid åt budget och sådant. Det är bättre en ekonom som kan sådant gör det. Det är inte lönt för mig att söka, jag blir aldrig tagen på allvar.

2011-04-19

LILL ERIKSSON

Peter Wahlbeck och Annika Kofoed spelar i nya farsen Duvorna.

FOTO: DAVID SKOOG

     – Vi tänker mycket och tanke det är egentligen ande. Och ande är evigt, säger Peter Wahlbeck som funderat en del över människans psyke.

Om Duvorna

Alla är de förvirrade efter en julfest på familjeföretaget. Chefen Robert har tröttnat både på systemutvecklare och inkompetena anställda. Han vill bort från sin shoppingglada fru och sin veka son. En dag är han borta, men istället dyker hans okända tvillingbror upp. I morgon onsdag körs ett öppet genrep av Duvorna, på Skärtorsdagen är det premiär. Föreställningen visas fram till och med den 21 maj.

Jörgen Düberg och Evamaria Björk spelar paret Voss, som försöker få hjälp av doktor Asendorf (Peter Wahlbeck). FOTO: DAVID SKOOG

RECENSION. Mycket tjat, men oväntade och oväntat bra sångnummer. Så kan man summera Skärtorsdagens premiär av Duvorna på Helsingborgs stadsteater. Föreställningen betecknas som en fars, av den tyske dramatikern David Gieselmann. Men passar med sin moderna framtoning under epitetet nyfars som regissören Alexander Öberg föreslår. Han tröttnade själv på sitt liv i Helsingborg och ville bort precis som affärsmannen och den splittrade huvudpersonen Robert/Francois Bertrand, spelad av tv-kändisen Michalis Koutsogiannakis. För första gången gör nu Öberg teater i sin hemstad. Men på premiärkvällen blev det ingen skrattfest som han hoppats på.

Denna annorlunda föreställning måste ses och är långt ifrån skrattlös. Men allt som oftast får jag känslan att jag hamnat i Strindbergs mörka ”Dödsdansen”. Det är dramatiskt och det är tragiskt. Psykisk sjukdom och vanföreställningar med läskiga duvor. Slitna och trasiga relationer. Och alla är missnöjda och trötta på var de hamnat i livet. Ja, utom psykologen doktor Erik Asendorf – spelad av dragplåstret komikern Peter Wahlbeck – som är fullbokad med jobb, trots sitt dåliga minne och oförmåga att hålla isär de olika patienternas identiteter.

Om Wahlbecks vanliga ståupppublik vågar sig till teatern – den vanliga teaterpubliken i mogen ålder fyller inte Storans salong på premiärkvällen – då upptäcker de att han är en utmärkt skådespelare. Han behöver ingen uppvärmningstid som de rutinerade skådespelarna. I första aktens inledning spelar de andra teater. Peter är doktor Asendorf. Samtidigt återhållsam, inte alls så

utflippad som hans vanliga publik från ståuppscenen och tv-serier som Heja Björn är van att se honom. Under långa stunder placeras dragplåstret i bakgrunden. Lite av ett slöseri när han vet hur man får folk att skratta. Kanske skulle duvorna få flyga lite friare, de känns hårt hållna och med trångt utrymme för skådespel utanför den givna ramen.

Man kan vinna mycket genom att ta lärdom av de tekniker som fungerar i ståuppkomiken. Rapphet och viss improvisation. Vissa dialoger i Duvorna känns alltför långa och skulle bli roligare om de inte tjatades sönder. Under de två timmarna känns det överdrivet och så tydliggjort att humorn tappar gnistan.

Det annorlunda greppet att väva ihop olika skeenden kors och tvärs, så som man gör i moderna actionfilmer gör historien spännande. Men detta kräver full uppmärksamhet av publiken. Historien med många inblandade och tvära kast kan bli svår att hänga med i för den som kommer för att bara skratta och bli underhållen.

Helsingborgssonen regissören Öberg använder skickligt musiken som effektivt komikverktyg. Där liksom i ljus, kostym och smink vågar man tänja på gränserna. Med flera musikalnummer, helt galet och så rätt tajmat lyfter föreställningen till något mer än bara ihärdiga repliker som ska få publiken i skratt. Plötsligt kommer tyska sångnummer som Nenas ”99 luftballons”, Falcos ”Rock me Amadeus” och den gamla schlagervinnaren ”Ein Bißchen Frieden”.

Peter Wahlbeck överraskar igen - han sjunger riktigt bra, precis som Lennart Almroth, Michalis Koutsogiannakis, Ida Wallfelt och Cecilia Borssén i den här ensemblen. Cecilia gör dessutom en uppskattad imitation av en mycket nackvig duva. Det vilar ett stort ansvar på skådespelarna, rekvisitan är sparsmakad och på kostymsidan skapas variation och nytändning

genom att byta kavajer och skor med varandra. Publiken vaknar till när en lampa plötsligt ramlar ned. Ska det vara så? Och Evamaria Björk byter bort de små röda lackskorna efter många argsinta anfall. Om manövern har en vidare betydelse än ”bara” ont i fötterna – det vet bara den som ser de kommande föreställningarna.

2011-04-22

LILL ERIKSSON

       Kommentera artikeln!