HUMOR. Det här är det bästa jag har sett. Så låter det varje gång Jonas Gardell har förgyllt min tillvaro. Det är inte lätt att överträffa sig själv när man är på topp. Men det gjorde han igen på fredagens renodlade standupföreställning i Lund.

Gardell var ett av humorfestivalens stora dragplåster. Hans show var utsåld sedan länge, liksom kollegornas – till exempel Özz Nûjen, Sissela Benn, Henrik Schyffert, Fredrik Lindström och Moa Svans roliga tjejgäng. Eftersom Jonas Gardell oväntat blivit Kristallen-nominerad som tv-profil och förväntades delta i direktsändningen från Stockholm igår kväll, fick hans framträdande i Lund tidigareläggas en halvtimma. Lyckligtvis verkade det budskapet gått fram hos alla, inte en stol fanns ledig i stadsteatern.

Jonas Gardell gjorde klart premisserna redan från början. Inga anhang med djupa sångnummer, inga långa poetiska anföranden, inga fåniga dansnummer, utan bara hederlig ståupp. Fast Jonas Gardell kan naturligtvis inte bara stå där. Still. Han studsar runt över hela scenen när han pratar. Precis som han alltid har gjort. Struttar fram och tillbaka medan han drar med publiken i en sanslöst kul dialog om vad all världens stora artister egentligen vill säga till sin publik. Och vice versa.

En så rörlig figur borde kanske ha sin egen privata utrustning. Gardell var allt annat än nöjd med tekniken som erbjöds i Lund. Den alldeles för stora öronsnäckan hoppade ut varje gång Jonas rörde sig. Halvvägs in i föreställningen blev stressen att hinna med tv-flyget till Stockholm, tillsammans med den ideligen avhoppande micken för mycket för den store komikern. Han förbannade den falerande elektroniken, skrek efter hjälp bakom scenen – en helt vanlig mikrofon gick kanske att frambringa!? Samtidigt fortsatte han leverera en tajt och mycket väl genomarbetad föreställning. Det är sådant som utmärker en proffsig artist. Men teknisk support det fick han aldrig.  

Just bristfällig kommunikation är något Jonas Gardell har funderat mycket på. Faxar som trasslar, personsökare som man varken kan ringa till eller från. Alltså äldre tekniker som en 50-åring varit med om att manövrera genom livet. Snart kom alla Jonas andra åldersrelaterade problem upp. Och publiken kände igen sig. Till och med de unga studenterna som aldrig delat säng med samma partner i 25 år.
     – Det är inte åldern jag har något emot, det är döden, sade Jonas Gardell och deklarerade att det är alldeles för roligt att leva. Han hinner inte med. Allt går så fort.

Så tittar han på mig en tiondels sekund och berättar sen för publiken om alla rädda journalister han mött. Han skulle bara veta. Hur jag skakar, men också ler av rädsla. Varför vi är rädda för honom? För att han är så mycket smartare än oss. Det går inte vara komiker på den här nivån utan att vara ruskigt klipsk.  

Även om det blev lite allvar och allsång ändå och till och med några fåniga danssteg, så fick publiken vad som lovats. 50 minuter klassisk ståupp. Det enda löfte Gardell inte kan hålla är att dra ett sista sexskämt till ”snusktanten” på främre raden. Fram till slutklämmen har Lundapubliken fnissat, tjoat och garvat. Men Gardells allra sista ord får mig att fälla en tår. Han svänger runt skickligt, men obehagligt snabbt. Vi överrumplas fullständigt och lämnar teatern snyftande, fulla av poesi.

2013-08-31

LILL ERIKSSON