"Så långt inuti, näst intill borta" av Anni Foglert.
Pia Österlinds självporträtt.
Sju fönster - sju konstnärer
FÖNSTERKONST. Just nu ställer sju nyutexaminerade textilkonstnärer ut sina alster i sju fönster på Rådmansgatan 5 i Malmö. Titeln är ”Vi och ni som undrar varför”. En fönsterutställning innebär att man kan titta på verken dygnet runt vilket gör det extra intressant ljusmässigt eftersom både planerade och plötsligt uppdykande ljuskällor påverkar betraktarens upplevelser - något som blir extra betydelsefullt i den här utställningen.
Frågor om identitet, kropp och kön finns hos de flesta av utställarna, men även ett intresse att undersöka möjligheterna i valt material. Några av konstnärerna har valt att arbeta med stora scenografiska miljöer.
Klara Berge formar med den vävda tråden i samspel med skuggor och projicerade bilder något hon kallar ”Jag vill minnas dina minnen”. Betraktandet utifrån blir till en subtil sinnesförnimmelse och får en att vilja gå in i de där svävande utrymmena.
Nanaka Adachis video ”Hemma-borta-hem”, visad på en liten skärm i fönstret gör det svårt att riktigt se vad som sker. Möjligen är det här ett sätt att skärpa betraktarens sinne. Det hade underlättat att istället vara fysiskt närvarande när det handlar om en föreställning där skuggspel, dans och textila fält samspelar på ett sätt som ser spännande ut, men som i denna form är ganska ogripbart.
Ida Andersson använder moln som kunde varit snö av vita elastiska tyger. De skapar en dynamisk plastik som Andersson själv ser som barndomens möjlighetsskapande fantasivärld. Själv hittar jag nog även den sönderrivna idyllen och hoten i skuggorna, som vore vi uppe på en torkvind där stora sjok av lakan bär på oformliga hemligheter.
Anni Foglert arbetar i mindre skala. I ”Så långt inuti, näst intill borta” blir det kroppsliga mycket framträdande, men även här finns minnen och identitet närvarande i metall- och textilmaterialen. De är hårda och sköra men båda förgängliga.
Kroppen blir än tydligare i Kristina Skantzes fragment; ögon i smyckeskrin, galgupphängda ben och fötter på ensam vandring. Hon har placerat kroppsdelarna som i ett skyltfönster för försäljning. Skantzes använder devisen ”Den som har mest när den dör vinner” och gestaltar ägande och trygghet i förhållande till den egna identiteten.
En skakig identitet finns väl gestaltad i de två återstående fönstren.
Elina Nilsson ”Apparently Obscure” består av textila dubbelexponeringar av sig själv och norska black metal-personer. Hon hittar föränderligheten i identitetsmarkörer och avslöjar bråddjup i den psykologiska konstruktionen av människan.
Pia Österlind låter sitt hår bli det som ger och gestaltar identiteten i fem självporträtt ”Jag Pia”. Den mest slagkraftiga bilden får det textila materialet att bli en slöja som ger håret fritt spelrum.
Malmös äldsta konstnärsdrivna galleri på den här adressen är
första anhalten för utställningen och visas där till och med nyårsafton. Tanken är att sen fortsätta till de orter där konstnärerna vuxit upp. 121219
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Johannes Wessmarks foton på nya galleriet No White Walls 43.
Varierad juluställning på nyöppnat galleri
BLANDAT. Relativt nyöppnade galleriet No White Walls 43 i Malmö presenterar på sin julutställning en intressant variation av konstnärer. Fyra av dem står för huvuddelen av verken, även om det också finns några tavlor av konstnärer som var med under invigningsutställningen på gallerinatten i september.
Johannes Wessmark visar upp en slående teknisk skicklighet i sina fotorealistiska bilder. Han har under lång tid arbetat som reklamillustratör. Nyligen släpptes även en bok som förutom att reproducera en hel del av Wessmarks bilder, även låter honom beskriva tekniken bakom.
Kjell A Nilsson har länge arbetat med grafisk design och hans tavlor präglas av en blandning av tekniker: akrylmålning, collage och urrivna tidningstexter. Allt har en förbindelse med Kjells liv och historia, med syfte att också stimulera betraktarens minnen av sin egen historia. Bäst är de mindre tavlorna där grundfärgen inte blir så överväldigande och detaljerna inte så överflödande.
Marie Bergman visar sina tuschteckningar som inte är begränsade av realistiska ambitioner utan högst fantasifulla. Inte minst träden som kramar varandra, inspirerade av Maries pappa som berättade för henne om hur träden lever och pratar med varandra. Allra bäst för mig är flickan med ett hår som en hel skog, kallad Disträ.
Pontus Ikanders material är trä böjt till magiska former. Dekorativa, men även mystiska i sina naturnära, men ändå konstfärdigt utförda former sätter de fantasin i rörelse. Eftersom Pontus började med graffiti som konstnärligt uttryck finns de snirklande bokstavsformerna med som en inspiration. Utifrån det finns också en spännande relation mellan naturformen och stadsuttrycket. Pontus kommer även i ett flerårigt projekt att bidra med en utomhusskulptur till MKB:s kollektivhusbygge på Lantmannagatan.
I galleriet finns också några foton från modevärlden, tagna av Linus Morales med en enkel Polaroidkamera. Och Tor Hedendahls mer popkonst- och reklampräglade tavlor i olika blandtekniker, även dessa värda en titt. Utställningen varar till och med den 22 december. 121205
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Marie Bergman vid sin tavla Disträ.
Pontus Ikander jobbar med att böja trä till spännande nystan.
Kjell A Nilssons collage.
Peter Sternäng åstadkommer spännande upplevelser genom att inte rama in några av sina verk.
Semesterkänsla på galleri
FRI FORM. Mitt i mörka hösten kan man nu se ett stort antal sommarljusa målningar i olja och akvarell. Det är motiv från italienska Capri, målade av konstnären Peter Sternäng. Han skapar en känsla av en rofylld och skön semester och med alla de händelser och motiv man kan stöta på under en behaglig resa till Sydeuropa. Husfasader och semesterfirare känns igen från många filmer, inte minst från 1960-talet, då den nya turismen kunde betraktas med friska ögon och miljöerna ännu inte var utslitna.
Målningarna inom glas och ram är visserligen sköna att titta på, men roligare är de som fått formen av det motiv som målats. En brödrost, ett anteckningsblock, salt- och pepparkar så som man ser det på semesterns kafébord.
Den här utställningen visas på Galleri Persson i Malmö, men är en skön påminnelse om en värld någon annanstans. Kanske i en annan, mer oskuldsfull tid. 121123
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Genom att använd ett oväntat formspråk skapar konstnären Peter Sternäng en nyfikenhet som betraktaren får svårt att lämna otillfredställd.
Utställningen Territorier. FOTO: TOMMY LINDHOLM
Territorium: ständiga förändringar i det stabila?
VÄSKKONST. Åsa-Maria Bengtssons nuvarande utställning heter Territories. Den visar olika gestaltningar av de territorier vi mutar in för att försöka hålla kontroll på det kaos som kallas livet. Men den visar också upp alla de gränsöverskridanden som vi gör. Frivilligt eller av tvång, för att upptäcka något nytt och inte stelna, eller för att vårt territorium tas över av någon mäktigare.
Schackspelet är en form av denna territoriekamp och finns med på utställningen. Liksom spänningsfältet mellan att vara bofast och att ständigt ha packat sina resväskor. Bengtsson har också utformat kampen mellan ormgestalten Naga, som bär på människosjälen och fågeln Garuda i den indiska mytologin. Hon gör det med en smått humoristisk ton, där hopfogade rör blir till rörelsens gestalt.
Bäst på utställningen är skrivbordet som genom en projicering ovanifrån får en ständigt föränderlig yta. På ett uppenbart sätt bryts den stabila formen och utställningens mest grundläggande fråga ställs. Består det som vi tror är absolut och varaktigt, egentligen av ständiga förändringar? Utställningen pågår till och med den 2 december på Galleri 21 i Malmö. 121116
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Åsa-Maria Bengtsson.
Stefan Ceder.
Sevärt av Ceder
OLJA. Den Göteborgsbaserade målaren, grafikern och konstpedagogen Stefan Ceder har en förmåga att med såväl en mörk som en ljus färgskala skapa stämningsfulla scenerier. De vibrerar av känslor av övergivenhet och samtidigt förväntningar på att något kommer att hända i bilden i nästa ögonblick. Sånt imponerar.
Miljöerna som skildras är välbekanta från olika delar av världen. De kan ge associationer till Asien eller USA:s sydstater, men också till det inre av Norrland. Samtidigt är verken allmänkulturella på ett fantasistimulerande sätt. Det figurativa och det abstrakta förstärker varandra ovanligt kraftfullt.
Bilderna fungerar såväl på den stora duken som i mindre format, runda till formen eller presenterade i sammanställningar av ett flertal målningar. Ceder har ett par gånger tidigare ställt ut på Galleri Estetica i Malmö och återkommer här med en i vanlig ordning stark samling oljemålningar. Hans utställning där varar till och med den 28 november. 121115
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Gudrun Kellerman gör högklackade keramiska skor, men också sådana här spännande verk.
Emanuel Lavelids vackra äpplemålningar.
Blandad salong i Dörröd
SALONGDAGS. Romele konsthall har i dagarna öppnat sin Allhelgonasalong, bestående av såväl målningar som skulpturer. Här finns målningar i akvarell, akryl och olja, med eller utan existentiella frågor och politiskt präglade budskap, överlag tekniskt skickligt utförda.
Men det är skulpturerna som är mest fängslande. Gudrun Kellermans figurer som försetts med texter om relationer och kärlek samt några tjusiga högklackade skor. Pernilla Ungers huvuden och torson i kraftfulla poser och Kristine Jakobssons små djurvarelser. Baiba Purins skapar härliga grupper av karaktärsrika barn, kvinnor och män.
Salongen har öppet till och med den 4 november. Konsthallen inryms i Romelegården i Dörröd, mellan Veberöd och Skurup. 121023
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Baiba Purins skulpturer kan man se i konstsalongene som varar hela Allhelgonahelgen på Romelegården utanför Veberöd.
Sett genom Matouschs flexibla glaskonst
Konstnärerna Kristina Matousch och Kristoffer Nilson bakom hennes glasfinger.
GLAS. Akrylglas som kan ses som fingrar, postblanketter med streckkoder och färgfält som påminner om tv:s testbilder. Den pågående utställningen Fingrar och faggor på Malmögalleriet Ping-Pong är både konkret och abstrakt, med en touch av lekfullhet. Kristina Matouschs glasfingrar sticker ut från väggarna i det lilla galleriutrymmet så det är tur att de sitter på gångjärn — och meningen är att man ska kunna ändra deras positioner.
Tillsammans med Kristoffer Nilsons målningar blir kombinationen en sorts rörligt kalejdoskop som inte kan förmås att stabiliseras. Till och med världen utanför galleriet inbegrips i den totala gestaltningen, där konstens undersökning av former och färger renodlas, men samtidigt inbegriper förändring. Snyggt, helt enkelt! 121023
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Ny mässa med bara konst
MÄSSA. En ny konstmässa såg dagens ljus under helgen. I Luftkastellets rymliga lokaler vid Öresundsbrons fäste utanför Malmö samsades ett sextiotal konstnärer och gallerister om utrymmet för att visa en blandning av motiv, tekniker och material.
Störst plats upptog måleriet på duk, med många montrar som tillsammans formade ett elliptiskt promenadstråk. En nyare form av det förra sekelskiftets inomhusarkader.
Mässarrangör Carin
Junert.
Få av stadens förnämsta gallerier deltog, men kvalitén var ändå god. Ingen jurybedömning – utan först till kvarn gällde bland utställarna. Somligt var riktigt bra och förvånansvärt få svaga bidrag med tanke på att mässan organiserades på ytterst kort tid. Det är Carin Junert, som tillsammans med sin man sett till att samla alla konstnärer. Hon bidrog själv med några distinkta målningar. På plats fanns också Ronny Johnsson, chef på Höllvikens konsthall, som visade upp flera av de konstnärer som ställt ut där och sitt eget måleri.
Ett par intressanta montrar innehöll verk av akvarellisten Johan Ramberg. Hans tekniska skicklighet ger strålande gatuvyer. Lisbeth Cedwalls målningar av kalkade husfasader gav en högst personlig bild av byggnadernas själ. Fotografen Anita Campbell ska inte glömmas bort i sammanhanget. Hennes naturbilder visar på en ypperlig teknik och förmåga till stämningsskapande bildkonst, med motiv från Nya Zeeland till Österlen. 121023
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
En ny konstmässa arrangerades alldeles vid brofästet i helgen.
Ronny Johnsson visade sina nya verk.
Lisbeth Cedwalls vitkalkade hus.
Mänskliga känslor hos skulpturer i lera
SKULPTUR. Synd alla ni som missade självlärda Yvonne Nimars utställning av mycket kraftfulla skulpturer på Galleri Estetica i Malmö tidigare i veckan. Hennes konst beskrivs som kroki i lera och materialets påtaglighet är uppenbar när man långsamt rör sig runt hennes figurer.
Uttrycksfullheten i såväl ansikten som övriga kroppsdelar är imponerande. Nimar arbetar utan modeller, men lyckas få figurerna att komma förbi den avbildande dimensionen. Både de skulpturer som bara består av delar av huvuden och den Giacometti-liknande utdragna helfiguren, lyfter fram allmänmänskliga tillstånd av sorg, förundran och skräck. Men också närhet och gemenskap. I utställningen fanns även några sfärer, liknande ägg upplagda på fat - läckra i sin textur och bortom de geometriska formerna, kanske en gestaltning av grundläggande existensformer? 121018
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Yvonne Nimars lerkrokiutställning.
Unga romers bilder
BILD & FILM. Imorgon lördag den 13 oktober öppnar utställningen ”Muri romani familja/Min romska familj” på Malmö museum. Det är en färg- och bildrik produktion gjord huvudsakligen av unga romska musik- och bildskapare. Utställningen är en del av högtidlighållandet av romernas 500 år i Sverige. I slutet av veckan var utställningslokalen med alla filmer och bilder inte helt färdig, men med en design i de romska nationalfärgerna rött och grönt. Två av de medverkande utställarna fanns på plats och presenterade sina bidrag.
Den blott 14-årige rapparen Dusan Marinkovic, är redan styrelsemedlem i Rörelsen Gatans Röst och Ansikte, RGRA. Han resonerar moget kring betydelsen av att den romska kulturen kommer fram som en del av den kulturella offentligheten. Han visar en videofilm om begravningen av hans morbror, som 1997 då han var lika gammal som Dusan är nu, dödades av nynazister i Belgrad. Det fick folk att gå man ur huse för att protestera mot våldet, som länge hade riktats mot romerna.
Alisa Didkovsky, född i USA och inte själv rom, men med familjekontakter och ett eget starkt engagemang i den romska kulturen, bidrar med en serie bilder. Dessa skildrar vardagen för romer och är så småningom avsedda att ingå i en grafisk roman. 121012
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Dusan Marinkovics morbror dödades av nynazister. Han tycker det är viktigt att romernas 500 år i Sverige uppmärksammas.
Utställningen ”Muri romani familja/Min romska familj”.
Ovan Vargtimme och nedan Sista isen, av Helmtrud Nyström.
Längtan efter närhet
LANDSKAP. Stämningar av minnen, laddade av det tidsmässiga avståndet och de motsägelsefulla upplevelserna. Detta filtrerat genom en hel del ryska filmer, är vad som kommer för mig när jag möter Helmtrud Nyströms målningar. Måleriet har gradvis kommit att bli allt viktigare för Nyström, som alltsedan flytten från Västtyskland på 1960-talet varit känd för sina färgetsningar. Dessa kan förresten ses på Galleri Persson just nu. Målningarna kommer med en alldeles speciell känsla, en ton som växlar mellan saknad och förundran.
Vi får dela observationer av alldagliga, men samtidigt svårdefinierade händelser vid en sjö eller
i en skog. Vandringarna genom björkskogarna har en omisskännlig doft av melankoliska ryska filmer. Samtidigt som kompositionerna anknyter till det romantiska stämningsmåleriet hos tyske landskapskonstnären Caspar David Friedrich. Här finns möten mellan naturens former och grupper av människogestalter - utmejslade med en grov stil som inte ligger alltför långt från naivismen. Vi är hänvisade till att se de hopkurade ryggarna som ger ett råkallt intryck, alltmedan längtan efter närhet också är påtaglig. Utställningen pågår till och med den 24 oktober på Galleri Leger i Malmö. 121004
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Galleri firar med 15 konstnärer
JUBILEUM. Galleri Persson i Malmö firar 15-årsjubileum med en utställning där 15 av de konstnärer som ställt ut under åren medverkar. Det har blivit en livfull presentation, med färgrika och omedelbart tilltalande bilder samt några skulpturer som är några av de bästa verken i hela utställningen.
Omedelbart i entrén till galleriet slås tonen an av Madeleine Pyks Mimmi Mus-liknande figurer, gjorda med en närmast naiv barnslig glädje. Denna glädje återfinns också i Karin Wikströms skapande av hundar och människor.
Uppe på andra våningen hänger Marianne Anderssons svit på 23 mindre målningar ”En Av Alla De Andra”, med en enkelhet i linjerna som inte ska förväxlas med bristande konstnärlig skicklighet. Precis som Annemette Lichtenbergs målningar på papper. Lizzie Lundbergs fyra verk Längtan, Grannar, Veckotvätt och Sensommar, anger med sina titlar den vardagliga observation som präglar målningarna.
Lennart Aschenbrenner leker å sin sida med de konsthistoriska referenserna i ”Ceci est une pipe en réglisse”, medan Bertil Warnolfs målningar arbetar fram det tredimensionella på ett illusoriskt sätt. Det antyder rollspel och betydelsen av det dolda. Båda konstnärerna
Färgsprakande verk av Stina Lindskog.
Madeleine Pyks Mimmi Mus-liknande damer.
sysselsätter sig även med mer abstrakta färgkompositioner, och detta kommer igen i Minako Masuis monotyper och till viss del i Per Svenssons akrylmålningar.
Den senares färgrikedom finns även i Stina Lindskogs kraftfulla ”Genom Puck”, medan Christel Hanssons närmast kalligrafiska gravyrer imponerar genom återhållsamhet av färg. Hon skapar istället rörelse i linjespelet. Linjer och skuggor återfinns också i Jukka Vänttinens mezzotinter av trappor och gångar, suggestiva i sitt fotografiska ljus.
Men bäst av allt i denna utställning är Gunnar Friebergs bronsskulpturer, med tyngd, men ändå lätthet, visar de att ”less is more”. 121002
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Amerikanske konstnären och fotografen, Clay Ketter, skapar spännande konst i Sydsverige sedan 1980-talet. Just nu visas hans verk på galleri Ping-Pong.
Neoplasticism à la Ketter
VERNISSAGE. Skånebaserade Clay Ketter är en av de internationellt mest uppmärksammade konstnärerna som bor i landet. Hans konst består ofta av vardagsmaterial, så som väggpaneler, dockskåp och köksmoduler. Detta blir till fält som närmar sig konstnären Piet Mondrians raka linjer och rutor, så kallade neoplasticism. Men Ketters verk är präglade av
vardagens texturer. I utställningen ”On Purpose”, som hade vernissage i helgen på Galleri Ping-Pong i Malmö, visas nya verk som delvis kan inordnas i denna tradition, men även kan ses som något delvis nytt. Ett av verken har tydliga drag av fältstrukturen och återuppväcker känslan av planritning, när man möter Ketters verk.
Och en sammanföring av två skolplanscher av den mänskliga kroppens uppbyggnad ligger inte så långt från detta. En kartläggning över den organiska funktionaliteten, men med tomma pratbubblor: öppna att fylla i eller kanske ett tecken på kommunikativ omöjlighet.
Hans tredje verk kan förstås som en husfasad där träd bryter igenom den välstrukturerade och upprepade ytan. Ett kraftfullt kaos, Ketters estetiska linje, samtidigt som en böjligare linjeföring kan skönjas.
Ett antal Polaroid-foton kompletterar utställningen. Foton där det knappt skönjbara blir än mer märkbart och visar på en inspiration, som kan bli intressant att följa i Ketters fortsatta skapande. Utställningen finns på Galleri Ping-Pong till och med den 6 oktober. 120919
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Feminist ända ut i fingerspetsarna
KVINNOKÄMPE. Brantevikskonstnären Gittan Jönsson är sedan länge en av de mest slagkraftiga multikonstnärerna i Sverige. Redan med målningen Diskkasterskan från 1978 skapade hon ett verk som kommit att bli en ikon i den svenska konstvärlden, en feministisk kommentar till den manliga värld som begränsade kvinnors möjligheter. När målningen såldes på 1980-talet var det för den högsta summan som betalats för ett verk av en levande svensk konstnär.
De följande drygt 30 åren har Gittan Jönsson fortsatt att ägna sig åt att skriva, göra musik och bildkonst med ett feministiskt perspektiv. Hon har även varit scenografiassistent på ett par av Marie-Louise Ekmans filmer och arbetar numera delvis i Berlin.
När hon under lördagen hade vernissage på sin nya utställning Happy Hour på galleri 21 i Malmö var det med ett varierat utbud. Tuschteckningar på papper, samsas med större verk där den arabiska politiska våren har en plats, allt med en schvung och färgrikedom som utställningstiteln anspelar på.
Och så har hon i Dammsugerskan, en släkting till Diskkasterskan, skapat en figur som dels är med i förra årets bok Dammsugerskans fyrtiotvå uppdrag. Och dels som porslinsfigur i ett otal skepnader - bland annat som Tutankhamuns styvmor Nefertiti. Den uppenbara glädjen i skapandet hindrar inte Gittan Jönsson från att fortfarande ha en giftig kommentar till samhälleliga orättvisor, inte minst mellan könen. Utställningen visas till och med den 7 oktober. 120918
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Dammsugerskans 42 uppdrag, skildrade av konstnären Gittan Jönsson.
Helsingborgsfödda Gittan Jönsson är aktuell med nya roliga och feministiska verk på galleri i Malmö.
Dammsugerskor à la Gittan Jönsson.
Premiärtut för Tutankhamun-utställning
I en liknande stol satt Tutankhamun och regerade.
En kopia av faronens innersta kista.
HISTORIA. Skånske konsertarrangören Julius Malmström ger sig in i utställningsvärlden och försöker intressera oss för Tutankhamun. Visserligen är de cirka 1 000 föremålen bara kopior, men originalen kommer nog aldrig till Malmö. Utställningen premiärvisades till tonerna av en liknande fanfarlur från Tutankhamuns tid, i närvaro av Egyptens ambassadör Mohamed Osama Taha Elmagdoub.
Det var för 90 år sedan som den engelske arkeologen Howard Carter och hans medarbetare gjorde sin fantastiska upptäckt - den närmast orörda faraongraven från 1323 fKr.
I Konungarnas dal plundrades de begravda härskarnas gravar ständigt på guld och ädelstenar, men också parfym, salvor och dyrbara viner. När embryot till den moderna arkeologin utvecklades under 1800-talet - som en effekt av den västerländska kolonialismens tillväxt - ansågs det att det inte längre fanns några gravar kvar i ursprungligt skick.
Carter var dock besatt av att hitta det ingen annan lyckats med och fick upp spåret efter tonårsfaraon Tutankhamuns sista viloplats. Efter ett decennium av sökande hittade han den, under ingången till Ramses VI grav. Upptäckten blev oerhört uppmärksammad, något som förstärktes i början av 1960-talet när delar av fynden var på turné i USA.
Gamla föremål är tyvärr lätta att skada och efter en incident 1984 slutade man att skicka runt föremålen runt världen under ett par decennier. När man sedan återupptog turnéerna var det i begränsad omfattning, vilket ledde till att idén om att kopiera föremålen. Sedan 2008 reser tre olika tyskproducerade utställningar världen över. I Malmö visas den första av dem och detta uppges bli enda platsen i Skandinavien på ett tag. En kopiautställning kräver hög kvalitet - här finns inget att klaga på, det är ett ypperligt hantverk. Man har också lyckats skapa en stark upplevelse genom själva utställningsdesignen. Producenterna har valt att inte återskapa gravens begränsade storlek, då hade inte så många besökare kunnat rymmas eftersom den var ungefär 80 kvadratmeter. Man har istället makalösa 4 000 kvadratmeter, alltså gott om plats att glänsa för alla föremål.
Som besökare får man en liten inblick i det kaos som mötte Carter när han tog sig in i graven. De första utrymmena visar hur såväl förrummet som skattkammaren såg ut, med guldföremål och statyer staplade på varandra. Men när vi kommer in till själva gravkammaren har man delat på de fyra kapell och tre kistor som var placerade inuti varandra så att det blir uppenbart vilka rikedomar som den härskande klassen i den egyptiska kulturen kontrollerade. Här finns också avbilder av det som alltid varit det mest fascinerande med graven, faraons kista och guldmask. I det innersta rummet, skattkammaren, finns en tronstol och stridsvagn för faraon, alabasterskålar och statyetter i förgyllt trä.
Utställningen öppnade i helgen och pågår i nya Malmömässans lokaler till och med den 17 februari nästa år. 120918
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
- 7 oktober 2012, Nina Sleiko, Galleri Rostrum
Hon gör verk helt utan motiv
VITT. Att en kritikers kommentarer har kunnat reta gallfeber på en konstnär, är inte ett okänt fenomen. Slovenska Nina Sleiko reagerade annorlunda på en landsmans oförståelse inför sin tidigare utställning ”144 försök att måla en vit monokrom”. När slutomdömet blev ”En väldigt blek utställning, man undrar vem den överhuvudtaget riktar sig till”, använde hon just dessa ord som titel på tre kommande utställningar.
I helgen hade den första utställningen vernissage på Galleri Rostrum i Malmö. Förutom att fylla upp galleriets första rum med en lång serie monokromer, finns även en hel meny bestående av vita maträtter, inspirerad av Erik Satie. Man kan skymta formen av en orkidé innan man kommer in i ett rum med vita ark inramade av tygramar.
Sleiko driver själv ett galleri i Landskrona och har där arrangerat nollbudget-utställningar med både kända och mindre väletablerade konstnärer. ”Less is more” är en väletablerad devis i estetiska sammanhang. Den genomgående blekheten kan mycket väl ses som en undersökning av när ett konstverk formar en kommunicerbar betydelse och minimalism som konstnärlig strategi. Utställningen varar till och med den 7 oktober. 120917
TEXT & FOTO: TOMMY LINDHOLM
Saties matsedel av Nina Sleiko.
Nina Sleiko.
17 augusti-21 oktober 2012 – Mike Nelson, Malmö konsthall
”408 ton ofullständig geometri”, heter Mike Nelsons betongkonst.
FOTO: TOMMY LINDHOLM
FOTO: TOMMY LINDHOLM
Och varför mönstret hänvisar till både en orientalisk dekorationstradition med religiösa grunder och den västerländska modernismen, där en detaljrikedom förenas med helhetens renhet.
På frågor om den politiska dimensionen hänvisade han till att han för tiotalet år sedan kanske hade en tydligare politisk aspekt i föreningen av västerländska och muslimska element. Men det betonar han inte längre utan menar att världen och relationerna har förändrats så kraftigt under det senaste decenniet. Han låter oss vandra i hans konstverk och säger ”det är ju bara betong”. 120817
TOMMY LINDHOLM
Konsthallens golv täcks med betong
OFÄRDIGT. Den brittiske konstnären Mike Nelson har gjort sig känd för sina installationer där betraktaren blir en vandrare som går genom hans labyrintiska verk. Under de senaste tjugo åren har hans rumsliga konstruktioner rönt stor uppmärksamhet och bland annat inneburit att han deltog i Venedigbiennalen förra året.
Verken brukar närma sig scenografiska konstruktioner, rum där det känns som att någon alldeles nyss lämnat det och att man som besökare är den som fullbordar platsen.
När nu Nelson presenteras på Malmö konsthall är det följaktligen inte med ett i förväg komplett verk, ditforslat och upphängt. Det handlar i stället om en konstruktion på annat sätt. Verket är producerat på plats, i den del av konsthallen som vetter ut mot Magistratsparken och Malmö opera, med ambitionen att göra hela produktions-processen synbar. Verket är inte heller komplett vid vernissagen utan kommer att färdigställas under utställningsperioden. Och när denna är slut är tanken att verkets delar ska kunna användas som element i andra konstruktionen i det offentliga rummet, i Malmö eller någon annanstans.
För som utställningens titel anger, består det av 408 ton ofullständig geometri, ett fält av gjutna betongformer, var och en med en vikt på 72 kilo, utlagda på konsthallens golv i ett mönster som också tar hänsyn till trägolvets bärkraft.
Konsthallschefen Jacob Fabricius har önskat presentera Nelson ända sedan han började på konsthallen, säger han. Och är mycket angelägen om att betona det stora och tunga arbete som krävts för att bygga utställningen. Stundtals så tufft att meningen med utformningen hamnade i bakgrunden. Precis som med de högbudgetfilmer där producenterna mest pratar om hur stort och påkostat allting är, inte om filmen har en berättelsemässig bärighet.
Den tystlåtne, men ändå rik på ord, Nelson, förklarar själv sin ambition med både den öppna och oavslutade produktionsprocessen.
Konstnären Mike Nelson. FOTO: TOMMY LINDHOLM
Sista chansen att se sommarverken
FINAL. Vi har tittat in på några av sommarens utställningar i sydvästra Skåne. Passa på nu om du ska hinna se tavlorna innan höstens verk tar över deras plats.
Frank Björklund på galleri Källan, Skanör
Surrealistiskt och underfundigt
Bilder präglade av konsthistoriens traditioner och ismer, samt titlar med underfundiga formuleringar, präglar Frank Björklunds konstnärskap. Det har nu under cirka 30 år varit uppskattat och belönat.
På galleri Källan i Skanör pågår nu ytterligare en utställning med hans oljemålningar. Bland glasskulpturer, stengods och andra verk av flera andra konstnärer.
Surrealism och René Magrittes bildvärldar är det som mer än annat präglar bilderna. Med en humor och visuella överraskningar som tilltalar besökarens fantasi. Två av de bästa verken hänvisar också på olika sätt till den medievärld som bildkonsten är en oundgänglig del av.
”I betraktarens öga” och ”Paranormal aktivitet” visar på Björklunds förmåga till insikt i de mediala gestaltningarnas suggestiva kraft. Förstärkt av placeringen bredvid varandra i hängningen.
Utställningen pågår till och med den 19 augusti. 120814
TOMMY LINDHOLM
Frank Björklund framför ett par av sina väl genomarbetade verk.
FOTO: TOMMY LINDHOLM
Frank Björklunds tavlor "Ecce Home" och "Fågelskådaren" vid sidan av Jim Johnssons vas "Jag drömde om Miró". FOTO: TOMMY LINDHOLM
”I betraktarens öga” och ”Paranormal aktivitet” hänger utmärkt tillsammans sida vid sida. FOTO: TOMMY LINDHOLM
FOTON: TOMMY LINDHOLM
Tay Dalls målningar, Höllvikens konsthall
Med risk för upprepning
Den sydafrikanska konstnären Tay Dall har under de cirka 25 år som gått sedan konstnärsutbildningen, skapat sig ett namn som en av regionens främsta inom det mer abstrakta måleriet. När flera av hennes tavlor nu presenteras på Höllvikens konsthall drabbas man onekligen av den rörelseenergi och färgrikedom som bilderna visar. Dall förklarar förekomsten av de klara färgerna med att det är en konsekvens av solen i Sydafrika, allt blir mer intensivt. Intensiteten i målningarna verkar komma från henne som person. Det finns en omedelbarhet i uttrycket som är smittande.
Man kan som betraktare upptäcka en viss upprepning i motiv och färgsättning. Det är inte särkilt ovanligt bland konstnärer, men det bör inte glida över i stereotyp manér eller dekorationsmåleri.
Så långt går det inte hos Dall, men det finns en tendens att återkomma till vissa färgslingor och kompositioner i några av hennes egenbenämnda sviter. Det gör att inte alla av hennes stora dukar är lika intressanta. Mest givande är de bilder där den sydafrikanska jordens färger får dominera, när mustigheten ges en chans att arbeta med en mer nyanserad palett. Och när detta kombineras med det lite mindre formatet kan uttrycket få en koncentration som höjer upplevelsen.
Den stora ”Loop Whale Cape Town” sticker ut — kanske för att den stramar upp den tekniska skickligheten och uttrycksflödet, genom de mer geometriska formernas närvaro mitt i de explosiva färgerna. Höllvikens konsthall ska ha heder av att söka sig bortom de mer trånga konstnärskretsar som ofta dominerar inom det svenska konstlivet. Att söka de internationella utblickarna är något som ägaren Ronny Johnsson uttryckligen strävar efter. Utställningen varar till och med den 26 augusti. 120814
TOMMY LINDHOLM
Camilla Caesars djurmotiv möter galleriets besökare redan på utsidan.
FOTO: TOMMY LINDHOLM
Fyra kvinnors samspel, Galleri Engleson, Skanör
Kvinnlig kvartett möts i olika tekniker
På galleri Engleson i Skanörs hamn samsas just nu fyra konstnärer i en gemensam utställning. Kvinnor som arbetar med olika tekniker och material, men som på ett lekfullt sätt förstärker varandras verk.
Den som omedelbart slår an tonen är Camilla Caesar. De fantasifulla oljemålningarna med djurmotiv får betraktaren att genast vilja ha några fiskar, åsnor och giraffer i sin närhet.
Pia Colans lampor skulle passa in i offentlig miljö, utformade i en stil som närmast för tankarna till fantastiska hattar. Luft, flärd och färg förenade i en spirituell dans.
I detta sällskap kan även Lena Mirows verk smälta in. Kombinationer av konstfulla bruksföremål och väggutsmyckningar, i en härlig blandning av oväntade materialmöten och smakfulla färgblandningar. Vilket leder över till Carin Junerts mer dämpade akryler och fotokonst. De är inte så omedelbart anslående som de andra konstnärernas bidrag. Men med sina färgvalörer, motiv och anknytning till ett klassiskt måleri förankras samutställningen. Sammantaget en kul utställning i en ny konsthall. Skynda, skynda, denna utställning packas ihop efter den 16 augusti. 120814
TOMMY LINDHOLM
Pia Colan, Carin Junert och Camilla Caesar. Lena Mirow saknas på bild. FOTO: TOMMY LINDHOLM
TURISTTÄTT. Det är bra med varierande väder för kulturinstitutionerna. Fler sommargäster än någonsin har besökt Moderna museet i Malmö. Publikmässigt sett är den här sommaren den bästa sedan öppnandet i december 2009. Från maj månad har konstmuseet besökts av drygt 30 000 besökare, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med förra sommaren. Intäktssidan visar samma sak.
Men det är nog inte bara vädret som fått folk att vilja se konst. Även första halvåret ser nästan dubbelt så bra ut på publiksidan.
Från årsskiftet har man haft drygt 61 000 besökare, jämfört med 34 000 personer som kom motsvarande period 2011. Förra året slutade med sämsta årspubliken - totalt 74 584 gäster, jämfört med första årets 88 205 besökare. Nya chefen John Peter Nilsson är glad, men överraskad av publikrusningen.
Det verkar vara de tidigare utställningarna med 95-årige konstnären CO Hultén, Andy Warhols polaroidbilder och de pågående sommarutställningarna av Niki de Saint Phalle och Irving Penn samt den ljudexperimentella utställningen Propro prop som fallit besökarna i
smaken i år. Moderna Museet i Malmö används främst av turister. Enligt museet kommer den genomsnittlige besökaren inte från stan utan från andra delar av Sverige och de flesta besökarna kommer från utlandet.
– Resten av året vill jag att fler svårflörtade Malmöbor vågar sig hit. Det är vår närpublik jag värdesätter mest, säger John Peter Nilsson.
När sommarens verk plockas ned i början av september byggs en ny stor surrealistisk utställning, med ett drygt hundratal verk av bland andra konstnärerna Salvador Dalí och Max Ernst.
Allt invigs under Gallerinatten den 29 september. Nästa vecka gör Doc Lounge ett gästspel hos Moderna Museet Malmö där den prisbelönta dokumentären MARINA ABRAMOVIĆ - The aristist is present, visas efter lite mingel. 120802
– för nöjes skull
